Drömmar, förväntningar och motgångar
Att sträva efter samhällets normer – sina egna mål – drömmar
Och sen dyker andras förväntningar och värderingar upp
Hur ska man hantera dessa?
Att sträva efter drömmar, sätta upp mål om vart man vill att livet ska gå i för riktning, förhoppningar om vad som skulle kunna hända i framtiden. Man kan vara en passiv åskådare i sitt eget liv, nöja sig med vad man har och känna sig nöjd med det – jag har aldrig varit den personen. Jag har alltid kämpat hårt för saker jag velat ske i mitt liv, valde inte de lättaste skolorna, jobbade samtidigt som jag läste till min yrkesutbildning för att kunna betala den. Om det är en sak jag med säkerhet kan berätta om mig själv (som jag verkligen menar) – är att jag kämpar för det jag vill ska ske. Alltid. I min mening kommer de flesta saker du vill ha inte att ske annars.
Men emellanåt kommer någon och säger att jag inte är bra nog, det hände mig på högstadiet under ett samtal med min Naturlärare som sa åt mig att ”du kommer aldrig att kunna läsa natur på gymnasiet, du är inte tillräckligt duktig nog”, jag skämtar inte här, han sa verkligen detta till mig efter att jag berättat om att jag sökt flera natur/natur program inför gymnasievalet. Jag kommer ihåg hur jag grät framför honom när han sa detta till mig och hur sårad jag kände mig och försökte förklara för honom hur mycket jag gillade naturämnena men han höll inte med mig om att jag skulle klara det. Men visst kom jag in på den utbildningen jag sökte och det gick bra, jag var inte smartast eller bäst men jag utmanades och lärde mig sjukt mycket under den perioden.
Efter det sökte jag till en yrkeshögskola direkt efter gymnasiet, hade tillräckligt bra betyg för att komma in och kämpade som alla andra mer eller mindre genom den utbildningen. Vilket gick bra men det krävdes att jag jobbade för att ha råd att gå där, då den fyraåriga utbildningen jag valt var privat. Men även det gick bra och jag kunde till och med betala av tredje och fjärde året utan att ta studielån.
Sport och fysiska aktiviteter har alltid varit en del av mitt liv, men det är först för tre år sedan som jag hittade cyklingen vilket jag verkligen fastnade för. Spelade under uppväxten fotboll, något jag inte ens själv anser mig vara bra på då jag inte kunde jonglera med en boll, var inte speciellt teknisk på planen och gjorde aldrig några mål (två stycken under nio års spelande räknas men det är knappt).
Det hjälpte inte att jag har astma och allergi – vilket jag aldrig tog som en ursäkt men som en del till förklaringen till varför jag inte var en bra fotbollsspelare och där de flesta matcherna spelades på grus och säsongen ligger mitt i pollenexplosionen och allmänt min värsta tid på året. Slutligen avslutades mitt fotbolls spelande pga en fotskada och efter det la jag ner tanken på konditionsidrotter, då jag i samband med detta fick en 4 procentig diagnosticerad invaliditet pga min astma. Jag trodde varken att jag kunde eller var menad till att utföra konditionsidrotter med mitt tillstånd och hade funnit mig i att mitt liv bara var så.
Saken är även den att jag inte kan sitta stilla, orka kalla det för något annat, med eller utan mina andningssvårigheter så bestämde jag mig för att ta mig ann att köra klassikern för ett par år sedan. Spelade ingen roll vilka tider jag presterade men jag ville utmana mig själv igen efter att jag studerat klart och hitta nya sätt att utmana mig själv på och kämpa efter nya mål.
Det gick kanske inte jätte bra till en början, var tvungen att avbryta min Vätternrunda då jag blev sjuk och endast kom ner till Jönköping, Lidingöloppet gick ok men löparknät dök upp och plågade mig sista milen, Engelbrektsloppet (istället för Vasaloppet) gick rent av förjävligt då jag var tvungen att staka mig genom hela loppet och troligtvis mådde sämre i kroppen än de flesta av mina patienter på kliniken under måndagen efter denna hemska upplevelse. Efter det kom såklart Vansbrosimningen, gick bra men med 800m kvar hackade jag tänder och när jag kom upp ur vattnet såg jag mer ut som en smurf (var kraftigt nerkyld och fick ledas in i värmetältet). Vätternrundan detta år gick bättre, mycket bättre, cyklade tillsammans med 19 andra härliga tjejer/kvinnor/damer med målet sub10 och kom in på 9.32 om jag inte minns fel.
Ni ser – det har inte varit helt enkelt men fasiken vad jag har kämpat.
Det är under det här året som det även går upp för mig att om man är astmatiker mår man bättre utav att träna upp sina lungor så att de tål mer påfrestning, dvs när våren kommer så har lungorna en styrka och man kommer bättre att kunna hantera att gå utanför dörren där pollen tidigare gjort det svårt för dig (mig) att gå utomhus under ett par veckors tid. Det är svårt att beskriva för någon som aldrig varit med om det hur det känns att inte kunna andas ordentligt, såklart finns där mediciner som gör detta möjligt men de gör i sin tur att du skakar – en mindre uppoffring tänker många, men när du skakat i två veckor i sträck kan jag meddela att man starkt överväger att inte kunna andas istället.
Men som sagt så insåg jag att jag mådde bättre av att träna konditionsidrotter, och var inte längre dömd till att aldrig ens kunna springa 1mil. Jag kan! Den känslan går inte att beskriva, men skulle lättas kunna förklaras som frihet och känslan av att allt är möjligt.
Så nu cyklar jag – vilket alla i min omgivning tydligt märker av då det utgör en stor del av min vardag och tar upp mycket av min tid under helger och ledighet. Är i skrivande stund nere i Spanien på ett träningsläger helt själv och besöker vänner jag träffat genom att cykla. Och även här finns nya utmaningar för mig, att bli starkare, snabbare och få möjligheten att uppleva platser och lära känna människor som har samma intressen. Att cykla är väldigt socialt, runt omkring hela jorden cyklar folk och för ihop folk från olika kulturer och länder, för trots att språkbarriärer finns så är cyklingen ändå det samma.
Nyligen har jag tänkt att jag ska prova på att tävla – nytt och spännande! Är jag tillräckligt bra för detta? Jag har ingen aning, var jag bra nog att köra klassikern? Ja, det skulle jag vilja säga (ffa som jag gjorde alla fyra tävlingarna på en totaltid av 20h1min). Har jag tävlat innan? Nej, men det ska bli kul att få prova på och se om jag är bra på det – hur ska jag annars kunna bli bra på det om jag inte testar det?
Men även här fick jag en ”verklighets check” – personer som inte tror att jag är bra nog för att tävla på elitnivå, jag har inte tävlat innan och passar inte in i en viss grupp som sägs vara bättre än mig. Jag hade kunnat ta det om jag själv trodde att så var verkligheten, om jag med säkerhet känt att jag inte kan göra det. Så det sårade mig ganska hårt att denna person/dessa personer inte tror på mig då de vet vem jag är och har cyklat med mig (jag har inte varit starkast i de grupperna – absolut inte, men jag har fasiken kämpat).
Finns såklart så många andra som faktiskt säger till mig hur bra jag är, och att jag är duktig på att cykla och att de tycker att jag är stark och berömmer mig. Jag avskyr att jag befinner mig på en nivå där jag låter andra avgöra åt mig hur bra eller dålig jag är bara utav deras ord och åsikter, att jag inte själv kan säga ’såhär är det’ men i cyklingen ska allt mätas med Strava prestationer (jämförelse baserad sida som cyklister använder för att logga sin träning på), hur många watt man kan producera under en viss mängd tid och hur snabbt man kan klättra uppför en viss backe på Mallorca.
Gillar inte att jämföra mig själv med andra och hatar när andra jämför sig med mig, men det hindrar mig inte från att vilja börja tävla då jag gör det för min egen skull. Med mina egna mål. Och jag kommer tävla!
Det är inte första gången någon säger till mig att jag inte är bra nog, det finns fler tillfällen än de jag nämnt här, det sårar att veta personer inte värderar dig eller din kompetens lika högt som du kanske värderar den. Man får lära sig leva med det och gå vidare då det inte spelar någon roll i långa loppet vem som tycker vad –det finns fler personer med andra åsikter – och det som i slutändan spelar någon roll är vad som är viktigt för dig själ, om att jag vet att jag betyder något, att jag har mina mål och inte bör lyssna för mycket på vad andra säger om mig.
Imorgon ska jag ut och träna på vad jag är svag på, backar, det gjorde jag även idag, för tränar man blir man bättre och det är precis vad jag vill bli – bättre!
Och sen dyker andras förväntningar och värderingar upp
Hur ska man hantera dessa?
Att sträva efter drömmar, sätta upp mål om vart man vill att livet ska gå i för riktning, förhoppningar om vad som skulle kunna hända i framtiden. Man kan vara en passiv åskådare i sitt eget liv, nöja sig med vad man har och känna sig nöjd med det – jag har aldrig varit den personen. Jag har alltid kämpat hårt för saker jag velat ske i mitt liv, valde inte de lättaste skolorna, jobbade samtidigt som jag läste till min yrkesutbildning för att kunna betala den. Om det är en sak jag med säkerhet kan berätta om mig själv (som jag verkligen menar) – är att jag kämpar för det jag vill ska ske. Alltid. I min mening kommer de flesta saker du vill ha inte att ske annars.
Men emellanåt kommer någon och säger att jag inte är bra nog, det hände mig på högstadiet under ett samtal med min Naturlärare som sa åt mig att ”du kommer aldrig att kunna läsa natur på gymnasiet, du är inte tillräckligt duktig nog”, jag skämtar inte här, han sa verkligen detta till mig efter att jag berättat om att jag sökt flera natur/natur program inför gymnasievalet. Jag kommer ihåg hur jag grät framför honom när han sa detta till mig och hur sårad jag kände mig och försökte förklara för honom hur mycket jag gillade naturämnena men han höll inte med mig om att jag skulle klara det. Men visst kom jag in på den utbildningen jag sökte och det gick bra, jag var inte smartast eller bäst men jag utmanades och lärde mig sjukt mycket under den perioden.
Efter det sökte jag till en yrkeshögskola direkt efter gymnasiet, hade tillräckligt bra betyg för att komma in och kämpade som alla andra mer eller mindre genom den utbildningen. Vilket gick bra men det krävdes att jag jobbade för att ha råd att gå där, då den fyraåriga utbildningen jag valt var privat. Men även det gick bra och jag kunde till och med betala av tredje och fjärde året utan att ta studielån.
Sport och fysiska aktiviteter har alltid varit en del av mitt liv, men det är först för tre år sedan som jag hittade cyklingen vilket jag verkligen fastnade för. Spelade under uppväxten fotboll, något jag inte ens själv anser mig vara bra på då jag inte kunde jonglera med en boll, var inte speciellt teknisk på planen och gjorde aldrig några mål (två stycken under nio års spelande räknas men det är knappt).
Det hjälpte inte att jag har astma och allergi – vilket jag aldrig tog som en ursäkt men som en del till förklaringen till varför jag inte var en bra fotbollsspelare och där de flesta matcherna spelades på grus och säsongen ligger mitt i pollenexplosionen och allmänt min värsta tid på året. Slutligen avslutades mitt fotbolls spelande pga en fotskada och efter det la jag ner tanken på konditionsidrotter, då jag i samband med detta fick en 4 procentig diagnosticerad invaliditet pga min astma. Jag trodde varken att jag kunde eller var menad till att utföra konditionsidrotter med mitt tillstånd och hade funnit mig i att mitt liv bara var så.
Saken är även den att jag inte kan sitta stilla, orka kalla det för något annat, med eller utan mina andningssvårigheter så bestämde jag mig för att ta mig ann att köra klassikern för ett par år sedan. Spelade ingen roll vilka tider jag presterade men jag ville utmana mig själv igen efter att jag studerat klart och hitta nya sätt att utmana mig själv på och kämpa efter nya mål.
Det gick kanske inte jätte bra till en början, var tvungen att avbryta min Vätternrunda då jag blev sjuk och endast kom ner till Jönköping, Lidingöloppet gick ok men löparknät dök upp och plågade mig sista milen, Engelbrektsloppet (istället för Vasaloppet) gick rent av förjävligt då jag var tvungen att staka mig genom hela loppet och troligtvis mådde sämre i kroppen än de flesta av mina patienter på kliniken under måndagen efter denna hemska upplevelse. Efter det kom såklart Vansbrosimningen, gick bra men med 800m kvar hackade jag tänder och när jag kom upp ur vattnet såg jag mer ut som en smurf (var kraftigt nerkyld och fick ledas in i värmetältet). Vätternrundan detta år gick bättre, mycket bättre, cyklade tillsammans med 19 andra härliga tjejer/kvinnor/damer med målet sub10 och kom in på 9.32 om jag inte minns fel.
Ni ser – det har inte varit helt enkelt men fasiken vad jag har kämpat.
Det är under det här året som det även går upp för mig att om man är astmatiker mår man bättre utav att träna upp sina lungor så att de tål mer påfrestning, dvs när våren kommer så har lungorna en styrka och man kommer bättre att kunna hantera att gå utanför dörren där pollen tidigare gjort det svårt för dig (mig) att gå utomhus under ett par veckors tid. Det är svårt att beskriva för någon som aldrig varit med om det hur det känns att inte kunna andas ordentligt, såklart finns där mediciner som gör detta möjligt men de gör i sin tur att du skakar – en mindre uppoffring tänker många, men när du skakat i två veckor i sträck kan jag meddela att man starkt överväger att inte kunna andas istället.
Men som sagt så insåg jag att jag mådde bättre av att träna konditionsidrotter, och var inte längre dömd till att aldrig ens kunna springa 1mil. Jag kan! Den känslan går inte att beskriva, men skulle lättas kunna förklaras som frihet och känslan av att allt är möjligt.
Så nu cyklar jag – vilket alla i min omgivning tydligt märker av då det utgör en stor del av min vardag och tar upp mycket av min tid under helger och ledighet. Är i skrivande stund nere i Spanien på ett träningsläger helt själv och besöker vänner jag träffat genom att cykla. Och även här finns nya utmaningar för mig, att bli starkare, snabbare och få möjligheten att uppleva platser och lära känna människor som har samma intressen. Att cykla är väldigt socialt, runt omkring hela jorden cyklar folk och för ihop folk från olika kulturer och länder, för trots att språkbarriärer finns så är cyklingen ändå det samma.
Nyligen har jag tänkt att jag ska prova på att tävla – nytt och spännande! Är jag tillräckligt bra för detta? Jag har ingen aning, var jag bra nog att köra klassikern? Ja, det skulle jag vilja säga (ffa som jag gjorde alla fyra tävlingarna på en totaltid av 20h1min). Har jag tävlat innan? Nej, men det ska bli kul att få prova på och se om jag är bra på det – hur ska jag annars kunna bli bra på det om jag inte testar det?
Men även här fick jag en ”verklighets check” – personer som inte tror att jag är bra nog för att tävla på elitnivå, jag har inte tävlat innan och passar inte in i en viss grupp som sägs vara bättre än mig. Jag hade kunnat ta det om jag själv trodde att så var verkligheten, om jag med säkerhet känt att jag inte kan göra det. Så det sårade mig ganska hårt att denna person/dessa personer inte tror på mig då de vet vem jag är och har cyklat med mig (jag har inte varit starkast i de grupperna – absolut inte, men jag har fasiken kämpat).
Finns såklart så många andra som faktiskt säger till mig hur bra jag är, och att jag är duktig på att cykla och att de tycker att jag är stark och berömmer mig. Jag avskyr att jag befinner mig på en nivå där jag låter andra avgöra åt mig hur bra eller dålig jag är bara utav deras ord och åsikter, att jag inte själv kan säga ’såhär är det’ men i cyklingen ska allt mätas med Strava prestationer (jämförelse baserad sida som cyklister använder för att logga sin träning på), hur många watt man kan producera under en viss mängd tid och hur snabbt man kan klättra uppför en viss backe på Mallorca.
Gillar inte att jämföra mig själv med andra och hatar när andra jämför sig med mig, men det hindrar mig inte från att vilja börja tävla då jag gör det för min egen skull. Med mina egna mål. Och jag kommer tävla!
Det är inte första gången någon säger till mig att jag inte är bra nog, det finns fler tillfällen än de jag nämnt här, det sårar att veta personer inte värderar dig eller din kompetens lika högt som du kanske värderar den. Man får lära sig leva med det och gå vidare då det inte spelar någon roll i långa loppet vem som tycker vad –det finns fler personer med andra åsikter – och det som i slutändan spelar någon roll är vad som är viktigt för dig själ, om att jag vet att jag betyder något, att jag har mina mål och inte bör lyssna för mycket på vad andra säger om mig.
Imorgon ska jag ut och träna på vad jag är svag på, backar, det gjorde jag även idag, för tränar man blir man bättre och det är precis vad jag vill bli – bättre!
